Började dagen med att testa vaniljglass, och jag har känt mig proppmätt sedan dess...
Men det var fasligt intressant faktiskt. Ett blindtest av 10 sorters vaniljglass, allt ifrån stormarknads-lågpris via tjusigare märken till småskaliga och helt naturliga.
Försökte låta bli att gissa vilka som var tillsatsfria och svara helt ärligt.
Och naturligtvis - jag, och majoriteten av testarna, föll platt för Lidls Bourbon Vanilj, med kilometerlång innehållsförteckning, men rund, mjuk och len i munnen, och med en tung vaniljsmak, förstärkt med arom och färgämne, förstås.
Däremot hade den småskaliga totalnaturliga glassen på grädde, mjölk, socker, ägg och vaniljstång det svårare. Konsistensen var grynig, smaken fick mig att tveka lite, var det vanilj, eller?
Det var vanilj. Det var ju faktiskt just det som var vanilj. Och vi kände inte igen den.
Faktum är att de flesta av oss, bland annat jag själv, är så tillvanda på smaken av vanillin och känslan av konsistensgivare att vi inte känner igen riktig vaniljglass när vi för en gångs skull stöter på den.
Ungefär som att ungar som bara ätit pulvermos (denna läbbiga gröt) tycker riktigt potatismos smakar konstigt.
Men än sen då, kanske någon tycker. Är det inte bra om glasstillverkarna har produktutvecklat och smakpaneltestat fram glass som är ÄNNU godare än den naturliga?
Nja, vill man äta emulgeringsmedel så är det fritt fram. Men jag känner mig manipulerad och lurad. Det gör jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar