Spenatvåfflor och bloggtävlingstips

Ett plötsligt infall och en ovilja att gå ut igen efter en lång hundpromenad fick mig att försöka exprimentera ihop spenatvåfflor med det som fanns hemma.
Gjorde en smet på frasvåfflor med bakpulver efter recept en gammal Vår kokbok, halv sats och med dinkelmjöl, och slängde i en dryg deciliter hackad spenat som fanns längst in i frysen, nödtorftigt tinad.
Till det en sås på ekologisk yoghurt som fick rinna av en stund i kaffefilter, blandad med lite hackad rödlök och färsk thaibasilika. Och den såsen var verkligen en improvisation i stunden!
Det blev rätt gott, fast våfflorna hade en lite "mjölig" smak. Undrar om det hade passat bättre med smet på jäst? Eller kanske äggvåfflor?
Tror jag ska exprimentera mer. Fast det får bli när lilla dottern inte är hemma, hon kan inte alls se någon poäng med att blanda oväntade ingredienser i våffel- eller pannkakssmet.
Och så tipset - Hakke lovar "Den hemlige kocken" till den som hittar matvaran med flest E-nummer. Rekordet just nu är 19. Själv har jag ganska rensat på tillsatser i skåpen här hemma, så jag har inget att bidra med, men ett kul initiativ är det!

Hej och hå-gryta

Snabb rensning i kyl- och andra skåp, och snabb middag.
Fräste 2 hackade vitlöksklyftor, 1 hackad gul lök, 1 potatis i tärningar, 1 morot i skivor, 1 klyfta vitkål skuren i lite mindre bitar, i en skvätt rapsolja.
Kryddade med örtsalt, peppar och currypulver.
Blandade ner en burk hela tomater som jag delade sönder lite.
Lät koka i 10-15 minuter.
Blandade i en burk kikärtor.
Lät koka en stund till.
Serverade med quinoa och lite grönsallad med purjostrimlor och pinjenötter.
Helt ok vegetarisk snabbgryta, det räckte till middag för två, och två matlådor dessutom (eftersom jag fiffigt nog kokade extra quinoa).

Sjukt mycket smör

Jag är en duktig mamma och bakar en stor morotskaka med philadelphiatopping till ett av lilla dotterns alla klassjippon.
Enligt alla konstens regler, och efter recept i Monica Ahlbergs första bok, Rosendahls trädgårdscafé, som jag följer till punkt och pricka.
Det är sjukt mycket smör i toppingen, 200 gram.
Undrar om det går att göra lika gott med något mindre smör?
Jag vågar inte chansa just nu, men det är värt att forska i, för morotskaka är gott.

Saker jag saknar i köket

En stavmixer. Det är så slabbigt att mixa soppa i matberedaren.
En stadig huhållsassistent. Oj vad mycket bröd jag skulle baka då. Säger jag i alla fall nu, när jag inte har någon.
En kaffekvarn. Nu köper jag nymalet i små påsar, men det vore ju så klart ännu bättre att mala själv.
En mandolin. Inte för att jag skulle finskiva så mycket till vardags, men det vore läckert.
Trägaffel och träslevar. Förklaring finns här.

Och så var det vitkålen...

... ur Ekolådan, som låg och stirrade uppfodrande i kylen. Ät mig!
Det blev en sorts svensk/indisk gryta, eller lankesisk snarare.
Jag fräste 3 vitlöksklyftor i skivor, 1 gul lök i tunna klyftor, 3 potatisar i bitar, och halva vitkålshuvudet i bitar, i lite olja, försiktigt.
Hade i ett par nypor senapsfrön, och ett par skedar av ett ljuvligt och ganska milt currypulver som jag köpt på Sri Lanka.
Fräste lite till, fyllde på med en burk kokosmjölk, och så fick allt puttra i ungefär en halvtimme. Mot slutet hade jag i en dryg deciliter ärtor som låg överblivna i frysen. Serverades med ris. Gott!
Den exakta smak som det lankesiska currypulvret ger är naturligtvis svårt att få till, för mig också när pulverburken är tom (snart, tyvärr, det är ett elände med de här utlandsköpta kryddblandningarna som jag förälskar mig i och sedan aldrig kan få tag på igen) men det blir nog gott med lite vadsomhelst åt curryhållet.

Snabbmat igen

Nu blev det pasta igen, supersnabb, bara för att jag var trött och lite fantasilös.
Färdigköpt "färsk" spenat-tagliatelle (så himla färsk är den ju inte egentligen, men snabbkokt) som när den kokats i några minuter blandades med strimlad kallrökt lax (Krav-märkt!) och en klick creme fraiche (ekologisk, o yes). Peppar, salt behövdes knappt eftersom fisken är rätt salt. Blandad grönsallad med cocktailtomater till.
Tillochmed den fuskfärska pastan var Kravmärkt när jag tänker efter.
Och lagom gott blev det. Helt ok för en trött torsdagskväll.

Vill vi inte ha kvalité?

Går på seminarium om hur vårt köpbeteende påverkas och styrs. Intressant om hur liten koll man faktiskt har, hur konsumenter egentligen uppskattar en vara mer än en annan, men ändå väljer den andra eftersom hjärnan är så begränsad att man fattar beslut efter vilken produkt man känner igen snarare än efter vad man egentligen vill ha.
Men vad som verkligen stannar kvar är etnologen och måltidsforskaren Richard Tellström och hans siffror.
På 50-60-talet la vi 30% av vår disponibla inkomst på mat, nu 15%. Ändå larmas det det ligen om att maten är så dyr, så dyr. Och ekologiskt är ju alldeles för dyrt att köpa, trots att det börjar komma en hel det vetenskapliga bevis för att ekologiskt odlade grönsaker är nyttigare än konventionellt odlade. Förutom miljöaspekterna då.
Kött har vi råd med, tycker vi. Den svenska köttkonsumtionen har gått upp med 80% sedan 1980. Man har alltså inte råd att köpa ekologiskt, men klimatfarligt kött har man råd med, betydligt mer än vad som egentligen är nyttigt att äta.
Kvalité är alltså inte viktig när svensken handlar mat. Maten är tvärtom något man kan dra ner på, köpa billigare när det är lite knapert.
"När vi har handlat för mycket platt-TV och åkt för mycket till Thailand - då minskar vi på maten" sa Richard Tellström.
Det är ju förvisso inte verkligheten för alla. Men det tål verkligen att tänka på, vad maten får kosta, hur mycket plats den får ta i budgeten, vilken budget man nu har. Varför just maten i första hand bara ska vara billig. Varför det (fortfarande, trots allt) pratas så lite om matkvalité.

Glassen som inte är så hippie

Under rubriken "Den sorgliga sagan om hippieglassen" skriver Dan Håfström i Ordfront om Ben&Jerrys (tyvärr inte på webben).
Dem smaskiga glassen, stinn av kakdeg, stora chokladbitar och annat godis, har ju en image av glatt småföretagarentusiast-företag med hippieprägel, social profil och miljötänkande.
"Det tråkiga i sammanhanget är att de softa hippiegubbarna Ben och Jerry år 2000 sålde sitt livsverk till livsmedelsjätten Unilever för 326 miljoner dollar. Eftersom Unilever har ett synnerligen dåligt rykte i miljö- och människorättssammanhang (anklagat för skövling av regnskog, kvicksilverutsläpp, barnarbete med mera) är det kanske ingen slump att det inte står på Ben&Jerrys förpackningar vem ägaren är" skriver Dan Håfström.
Och påpekar stillsamt att miljöimage eller ej - glassen tillverkas i Holland och körs till Sverige med lastbil.
Själv kan jag tillägga att innehållsförteckningen på Ben&Jerrys är en repektingivande lång lista av olika tillsatser. Varken hippie eller naturlig, alltså.

Skrämmande lunch

Ett par gratisförpackningar med färdiga viktväktarmåltider poppade upp på jobbet häromdagen, och snåla som vi är emellanåt kastade jag och en kollega oss över Biff bourgoigne respektive Fransk fiskgryta.
En ganska skrämmande upplevelse.
Det är inte konstigt att det inte är så många kalorier i viktväktarmaten – portionerna är pyttesmå. Vi var tvugna att ta rejäla portioner extra grönsaker till för att bli hyfsat mätta.
Grönsakerna behövdes, bifflådan innehöll någon matsked finfördelad röd paprika som inte smakade något alls, och typ fyra små svarta bönor. Annars bara vitt ris, en liten mängd ganska intetsägande små köttbitar, och en stor mängd geleaktig sås med obestämbar smak.
Fiskgrytan innehöll lite mer grönsaker, kanske för att det var så ont om fisk i den.
Hur kan folk betala för att äta sånt här?

Hast-pasta

Min matlagning handlar rätt mycket om att göra av med innehållet i Ekolådorna, eftersom det blivit en principsak att inget får slängas.
Ibland är det knepigt, ibland misslyckas det - den där biten savojkål som ligger och skrumpnar i kylen just nu riskerar att åka i soporna, i brist på kompost.
Men ibland är det lättare. Häromdagen blev det ett bra pasta-tillbehör:
Jag fräste först lite hackad vitlök i olivolja.
Blandade i skivade champinjoner och lät dom bli hyfsat stekta.
Blandade ner grovt strimlad färsk spenat och fortsatte steka på medelvärme tills spenaten mjuknat.
Kryddade högst basic med örtsalt och svartpeppar.
Det blev gott till fullkornspenne, lite färskriven parmesan och en enkel tomatsallad.