Jo, hejsan. Så ser inte en normal vardagsmiddagsmatlagning ut i mitt kök. Här ska ätas innan någon flippar ut av blodsockerfall, helst, och inte för nära träningen, och för övrigt ska hunden kvällspromeneras innan träningen... Typ.
Men, jag har världens godaste currypulver! Köpt i en liten kryddbod i Ernakulam i Kerala, Indien. Yra av provsniffande och provsmakande kom jag ut därifrån med fler påsar än jag tänkt, bland annat den här, som skulle vara någon sorts garam masala-blandning för vegetariska rätter.
Och den är så god! Både bett och rundhet i smaken samtidigt.
Jag borde väl egentligen lämna in pulvret för kemisk analys innan det är alldeles slut, för jag kommer säkert aldrig att hitta exakt samma mix igen.
Hursomhelst, den här gången blev det en enkel potatiscurry:Gul lök i klyftor och fräst i olja, i med garam masala och senapsfrön och fräs lite till, så i med en burk kokosmjölk och potatis i bitar som jag förkokt knappt mjuka.
Puttra en stund, i med ett par nävar frysta gröna ärtor, och puttra ett par minuter till. Klart!
Fast då dök nästa frågetecken upp - kokosmjölken.
Plötsligt slog tanken mig: Exakt hur miljövänligt är det här på en skala? Det växer ju inte kokospalmer nästgårds direkt. Ajajaj.
Om jag förstod den pyttelilla texten på burken rätt hade den tillverkats i Danmark. Man får väl hoppas att själva kokosen transporterats dit på en mycket icke-nedsmutsande och bränslesnål båt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar